Igår skrev jag ju att min lyckligaste tid i livet var när jag var gravid. De fick mig osökt att börja reflektera kring varför jag var lyckligare då, när jag väntande på att få en bebis, än vad jag är nu, när jag faktiskt har bebisen hos mig. Missförstå mig inte. Stundtals är jag extremt lycklig och alla mitt livs bästa stunder är med Viggo. Men dessa extrema lyckotoppar följs inte helt sällan av djupa jävla dippar.
Viggo är tio månader nu och vi får fortfarande inte sova på nätterna. Sömnbristen går inte att beskriva på annat sätt än att den äter upp mig inifrån. Det känns som att den bosatt sig i min hjärna och sprider sig, inte helt olikt ett virus, till olika delar av min person. Där utrotar den allt som en gång var jag. Jag orkar inte fokusera längre. Jag orkar inte laga mat. Jag orkar verkligen inte träna. Jag orkar inte tänka på vad jag ska ha på mig. Jag orkar inte koncentrera mig och vara rolig, härlig och utåtriktad i sociala sammanhang. Och det som skrämmer mig allra mest är att jag inte vet om jag någonsin kommer orka detta igen.
För att vara helt transparent, nu när jag ändå är igång, så är dessutom Viggo en av de gnälligare bebisarna jag träffat. Han vill helst bli buren hela tiden och ogillar nya människor (för det mesta). Självklart är han ju HELT underbar emellanåt. När vi leker och busar är han så rolig och härlig att jag kan få lite panik för att jag älskar honom så mycket. Alltså känner någon igen den känslan? Man känner så mycket kärlek att det känns som att den inte får plats i kroppen och man vill krama honom för hårt och pussa honom så mycket att jag måste anstränga mig för att hejda mig lite. Men ofta är han ganska krävande som vaken. Dock beror ju detta på om han befinner sig i en fas, har sovit dåligt, har tänder på gång eller är sjuk. Ofta känns det som att något av detta är aktuellt.
Att jag känner mig såhär utmattad är ju såklart inte bara hans fel. Det är givetvis mina tankegånger som försatt mig i denna situation. Jag bär ju med mig väldiga sömnsvårigheter in i föräldraskapet. Jag har alltid haft mycket ångest och oro och svårt för att slappna av och somna. Det har länge varit ganska standard för mig att det tar några timmar att somna. Och skulle jag vakna mitt i natten har jag EXTREMT svårt att somna om. Vaknar jag efter klockan tre på natten ger jag upp direkt och accepterar att min dag börjar då. Detta är alltså INNAN barn, och ni kan ju förställa er att kämpa i flera timmar för att somna, bli väckt av ledsen bebis, och sen kämpa i flera timmar för att somna om. Inatt sov jag totalt två och en halv timme. Jag ligger vaken stora delar av nätterna när Viggo sover och HATAR mig själv för att jag bara inte kan somna när tillfälle väl ges.
Dessutom så är jag nog en ganska negativ person. Alltså inte mot andra, men mot mig själv och i mina egna tankebanor. Jag tyngs av mycket ångest och lägger mycket fokus på negativa händelser. Ett exempel kan ju vara att Viggo varit gnällig. Då tänker jag mycket på det och tycker synd om mig själv, medan om han varit nöjd och glad en dag reflekterar jag inte alls kring det. Jag är också väldigt inkännande i allmänhet och känslobär Viggo något absurt. När han är ledsen blir jag så otroligt ledsen och i samma sekund som han blir glad igen blir jag det också. Istället för att vara stark och positiv och trösta honom blir jag sänkt och ledsen jag också. Min sambo är lite tvärtom. han är den positivaste människan jag någonsin har träffat och skakar väldigt lätt av sig negativitet.
Hur man upplever föräldraskapet och bebistiden har nog mycket att göra med vad man får för typ av bebis och hur hen sover. Men jag tror att det nästan lika mycket att det kan bero på vad man själv är för typ av person. Har du svårt att släppa negativa känslor och tankar är det nog lätt att man låter dem ta över. För småbarnsåren är tuffa. Negativa känslor kommer att uppstå, men vissa personer är nog bara bättre lämpade att kunna hantera de känslorna,
Senaste kommentarer