Sen jag såg Kenzas video om deras resa till en graviditet har jag nästan inte kunnat tänka på annat än vilken jävla gåva ett barn är. Det är ju helt ogreppbart att jag och mannen jag älskar kan blanda våra gener och skapa ett helt nytt liv, ett litet medvetande med egna tankar och känslor. Att jag sen kan bära det lilla barnet i min kropp tills det är starkt nog att överleva utanför den ger mig en sån oerhörd respekt och tacksamhet till min kropp. Jag har väl fattat att fertilitetsproblem måste vara jobbigt även innan jag såg videon, men det var ändå en ögonöppnare att höra henne prata om exakt hur det kan få en att känna.
Jag har alltid vetat att jag vill ha en familj i framtiden, men innan jag blev gravid hade jag ingen särskilt stor bebislängtan just då. Jag tänkte att det hörde framtiden till. Vi slarvade med skydd en gång och det räckte för att jag skulle bli gravid. Vi blev glada men ändå lite chockerade över att det gick så fort och började genast rodda med flytt till större lägenhet och andra praktiska saker. Sen dess har allt bara tuffat på, precis som livet har en tendens att göra, och det blir allt mer sällan som jag stannar upp och tar in vilket mirakel det lilla livet som sitter här framför mig faktiskt är.
Jag kommer aldrig ta Viggo, eller eventuella framtida barn för givet. Jag känner en sån tacksamhet över att han finns i mitt liv, att han visat mig precis hur stort mitt hjärta kan bli och hur mycket kärlek jag faktiskt kan känna. Det är den finaste gåvan jag någonsin har fått, eller kommer att få. Att få älska något så villkorslöst och överväldigande mycket är det största jag har upplevt.
Bild ifrån gårdagens promenad. Måste ta båda Viggos sovstunder i vagnen nu för tiden p.g.a. fasadrenoveringen här hemma som låter mer än allt i hela världen. Det är ju skönt att tvingas ut på ett sätt, men tre timmars promenad i vinterkyla, varje dag i tre månader vet jag inte om jag pallar med… Funderar på att plocka ihop familjen och flytta hem till mamma och pappa.
Senaste kommentarer