Livet med barn går verkligen upp och ner, det lärde jag mig ganska fort. Vissa perioder kan verkligen vara jävliga, men de efterföljs inte sällan av en rosaskimrande period när allt bara är alldeles, alldeles underbart.
De senaste dagarna har varit en såna där jag känt mig så överdrivet lycklig på grund av Viggo. Jag har varit helt förälskad i honom, inte kunnat sluta pussa på honom. Han har varit så underbar. Han är ute ur sin fas och de jobbiga tänderna har redan trängt igenom och det märks. Han är så solig, gosig och GULLIG. Allt han gör är faktiskt helt otroligt gulligt. Jag tror att han är i sin gulligaste period någonsin både utseende och personlighetsmässigt. Varje läte, leende och rörelse får mig typ att smälta. Jag älskar honom så mycket att jag faktiskt undrar om det är normalt.
Dock måste jag jobba på att inte låta mig styras så mycket av hans humör. Nu är han lätt, rolig och snäll och då är jag överlycklig. Det kommer ju komma perioder snart igen där han är svår, jobbig och grinig, och ska jag bli olycklig bara för det då? Det är klart man får vara trött och tycka att allt suger ibland, men man måste ändå kunna gå igenom jobbiga perioder med sitt barn utan att bli olycklig. Klassikern att man ska älska sina barn som mest när de förtjänar det som minst tycker jag är applicerbar här. Viggo behöver såklart lika mycket kärlek (om inte mer) ifrån mig när han är i en jobbig period. Jag kan ju inte säcka ihop bara för det.
Aja, ville bara kika in och berätta för er hur mycket jag älskar mitt barn om ni missat det haha.
Bild från i lördags hos mina föräldrar. Viggo bajsade ned sig och vi hade inga extraläder haha. Note to self: lägg alltid ned det innan du går hemifrån!!
Senaste kommentarer