Innan jag fick barn tänkte jag att jag inte skulle introducera napp alls, fattade inte varför man gjorde det riktigt. Jag tänkte att det bara skulle bli en jobbig grej att sluta med sen.
Sen kom Viggo och hade ett extremt stort snutt-behov. Under hans tre första månader var han i princip bara nöjd när han ammade. Jag kände mig låst och lite klaustrofobisk som inte kunde lämna sängen när jag behövde äta eller gå på toa, eftersom han skulle amma så länge och mycket. Under den första tiden var amningen dessutom kopplad till smärta och ångest för mig (har skrivit om det HÄR) och jag tyckte det kändes så jobbigt inför varje amning. Blev arg på sambon när han lite försynt frågade om Viggo kanske var hungrig och kunde skrika till svar ”HAN HAR JU FÖR FAN AMMAT I 2 TIMMAR PRECIS HUR HUNGRIG KAN MAN VARA?”.
Först då fattade jag tjusningen med napp – vilken otrolig avlastning de gånger han bara vill snutta och inte är hungrig egentligen! Dessutom var han ju en skrikis i vagnen i början och jag insåg hur skönt det vore att kunna ge en napp de gånger han börjar skrika när man är på språng och inte kan amma. Så vi började försöka ge honom napp men han vägrade. Provade så många olika modeller, märken och storlekar men INGEN gick hem. Efter typ två månader av att han bara spottade ut den gick det tillslut och sen dess har nappen varit guld värd för oss. Så lugnade och skönt att alltid ha ett hemligt vapen i fickan om han blir ledsen bland folk och som gör att han kan somna helt av sig själv.
Jag var så lycklig när nappen började funka att jag inte alls tänkte i banor som ”man kanske inte borde göra det till en vana att ha den i hela tiden”. Där har jag hamnat först nu. Nu måste jag påminna mig själv om att ta ut nappen när han inte är ledsen och inte behöver den. Han får den när han ska sova och när han blir ledsen, men ibland glömmer jag kvar den i munnen på honom. Som på bilden ovan från igår, då var han liksom helt nöjd men jag tänkte inte på att han hade den. Först när jag såg bilderna på telefonen tänkte jag på det och tog ut den.
Än så länge är det ju inget problem, när han inte ser den så visar han inte på något sätt att han vill ha den. MEN så fort han ser nappen ligga någonstans tar han sig fram till den och stoppar in den. Så jag tänkte börja avvänja lite nu, innan det blir mycket jobbigare när han är äldre. På nätterna får han fortsätta ha den, för de gör att han somnar om utan att vi behöver ingripa. Bland folk vill jag också ha den till hands, men utöver det ska jag börja påminna mig själv om att ta bort den.
Senaste kommentarer