Precis efter detta pekade han på mobilskärmen på oss och sa ”Dä!” och tittade på mig <3
Idag var jag och Viggo hemma hos min gravida kompis med en annan gravid kompis och ytterligare en kompis som hade med sin fyra månader gamle son. Det var så mysigt! Vi fikade och snackade om förlossningar och första bebistiden.
Tycker det är lite svårt att veta hur man ska prata om allt med någon som är gravid. Självklart vill man ju inte vara allt för negativ och skrämma upp dem inför det som komma skall, men samtidigt vill jag förvarna lite och berätta om allt som jag önska att någon varnat mig för. Saker som baby blues, hur ont amningen kan göra och hur mycket amningshormoner kan spöka med humöret är alla hemska historier som jag ändå önskar att jag varit mer förberedd på. Nu för tiden är ju det mesta underbart (förutom sömnbristen), kärleken är så otroligt stark och jag har landat i mammarollen, men den första tiden tyckte jag iallafall var stundtals väldigt jobbig. Det fanns härliga stunder såklart men ofta var jag typ rätt förvirrad och försökte bara få ihop dagen. Jag tror att jag hade orealistiska förväntningar och jämförde mig med hur mammor med äldre bebisar verkade må. Sprudlande av kärlek och såååååå lyckliga. Men för mig (och för många andra) tog den där totala kärleken och lyckan lite tid på sig. Därför vill jag inte nu heller trycka min kärlek och lycka i deras ansikten, så att de förväntar sig att känna så på en gång (det kanske de kommer göra, men jag gjorde iallafall inte det). Men jag hoppas att mitt budskap ändå kom fram; även om det kan kännas tufft iu början är det helt NORMALT och allt som känns jobbigt blir bättre, ganska fort dessutom!
Senaste kommentarer