Såg precis på nyhetsmorgon att mammor i snitt är hemma 14,5 månader efter att ha fått ett barn, medan pappor i snitt är hemma 3,8 månader. Denna långa frånvaro från yrkeslivet påverkar inte bara kvinnornas löneutveckling, pensionssparande och anknytning till sin arbetsplats, utan även pappornas relation till barnet eftersom de inte blir den ”huvudsakliga” föräldern utan hamnar i något typ av utanförskap där mamman är proffset.
Jag tycker verkligen att detta är så skevt och tror att det härstammar ifrån våra kulturella föreställningar om hur män och kvinnor är. Män är drivna, ambitiösa och vill göra karriär, medan kvinnor är husliga, barnkära och omsorgsgivande. Givetvis gör ju alla familjer det som passar deras individuella situation bäst, men idén om vilka vi borde vara formar ju vilka vi blir. Det formar i sin tur våra förutsättningar och ofta uppstår därför situationer där t.ex. ”nej men han tjänar bättre så vi förlorar för mycket inkomst om han är hemma”. Jag har svårt att se hur dessa situationer skulle kunna få ett annat utfall om inte strukturerna bakom dem förändras.
Jag studerar ju på universitetet, och för att kunna hoppa på en ny termin på samma ställe som jag hoppade av för att vara föräldraledig behövde jag välja mellan att vänta ett halvår och kunna hoppa på nästkommande termin, eller ett år och hoppa på efter två terminer. Jag valde att vara hemma ett år eftersom jag inte alls visste hur föräldraskapet skulle vara eller hur länge bebisen skulle vilja helammas. Min sambo ska vara hemma i 5 månader efter jag varit hemma det här året.
För oss hade det varit för tidigt att låta sambon ta över efter bara 6 månader (eftersom Viggo bara ammade då och pumpning aldrig fungerat för mig), så det här blev ju den bästa lösningen. MEN jag kan säga efter att ha varit hemma i 8 månader så börjar jag bli väldigt desperat efter intellektuell stimulans. Man förslöas verkligen av att gå hemma så här länge. Missförstå mig inte, man går inte hemma och latar sig direkt, det är ju att göra HELA tiden med blöjbyten, matning, lek, nattning på repeat hela dagarna. Även när man är ute och flänger och träffar folk så har man ju bebisen med sig och allt fokus ligger ju på honom då. Det är mer ens vuxna, sociala och intellektuella sida som understimuleras och det är den sidan av en som förslöas.
Om vi är så lyckligt lottade att vi kan få syskon till Viggo i framtiden (och om jag jobbar istället för att pluggar så man kan komma tillbaka närsomhelst) vill vi båda dela lika på föräldraledigheten och vara hemma 7-8 månader var, Varför skulle vi inte göra det egentligen? Vi är båda lika kärleksfulla och hängivna föräldrar så barnet skulle få det precis lika bra, Vi är båda lika ambitiösa och gillar utmaningar i arbetslivet, så varför skulle en av oss behöva ge upp karriären mer än nödvändigt? Om man verkligen tänker på det så är det helt orimligt att jag, endast i egenskap av att vara kvinna, skulle vara bättre lämpad att ta hand om ett barn som inte längre helammas än barnets pappa.
Senaste kommentarer