Det här inlägget kanske kan uppfattas som aningen hjärtlöst eller elakt med tanke på att jag själv har barn, men det är en insikt som nyligen drabbat mig och känner att jag vill dela med mig av den.
I hela mitt liv har jag varit helt säker på att jag vill bilda en familj med, gärna många, barn. Det har varit så självklart och jag har inte i en sekund ifrågasatt detta. När jag då och då stött på folk som uttalat att de inte vill ha barn har jag behövt kämpa för att dölja min fullständiga förvåning. Har nog trott att de inte kan mena det EGENTLIGEN för jag har inte kunnat sätta mig in i hur man möjligtvis skulle kunna känna så.
Tills jag själv fick barn.
Helt plötsligt förstår jag vilken total livsstilsomvandling det är. Det är klart jag förstod att jag inte kunde leva som förut när jag har en bebis, men jag förstod ändå inte vilken uppoffring det är man gör av sig själv och sina intressen för att kunna ge bebisen allt den förtjänar. Visserligen anar jag att man återfår delar av sin frihet så småningom när barnen blir äldre, men det är ändå några år nu i början där det bara är att åsidosätta sig själv och hänge sig åt att vara förälder 24 timmar om dygnet. Och jag förstår verkligen att det inte är för alla.
De som har lite bättre insikt i hur det verkligen är att vara förälder än vad jag hade (alltså inte någon romantiserad instagram-uppfattning) tror jag förstår detta även innan egna barn. Är man inte beredd på att göra den uppoffringen av sig själv så är det ju ett extremt vettigt beslut och mogen insikt att förbli barnlös. Jag vill alltså slutligen säga att; jag förstår er.
Med risk att låta kliché måste jag ändå tillägga att för mig personligen är uppoffringen värd det man får tillbaka alla gånger i veckan. Den kärlek och meningsfullhet jag upplevt som mamma har jag aldrig varit i närheten av innan barn. Även den generella lyckan som ligger och puttrar i bakgrunden är ny för mig. Självklart har jag varit lycklig i stunder även förut, men jag har aldrig känt en sån här allmän tillfredsställelse med att leva som nu. Jag älskar att vara mamma och det mammarollen har berikat mitt liv med. Det är extremt tufft periodvis, men jag skulle aldrig välja bort det nu när jag vet vad belöningen för allt slit är. När min bebis ser på mig med sina underbart vackra ögon och brister ut i ett gurglande skratt för att han känner igen mig och vet att jag är snäll och trygg kan alla jobbiga känslor jag haft under vaknätter och all förlorad egentid slänga sig i väggen. Jag ser så mycket fram emot framtiden och att se min son växa. Allt vi ska uppleva tillsammans. Allt jag ska lära honom. Kärleken är villkorslös och oändlig. Vad som än händer vet jag att jag alltid kommer finnas när han behöver mig.
Återigen så förstår jag äntligen de som väljer bort barn. Ja, det är bajsblöjor, sömnbrist och skrik i mataffären. Det innebär att man inte alltid kan ha tvättat hår eller fixade naglar när bebisen krävt all ens vakna tid. De som inte är up for this kan jag förstå. Även fast det är det bästa som hänt mig kan jag se hur det skulle kunna vara en mardröm för vissa att inte kunna ägna sig åt saker som ger dem lycka, typ en tidskrävande hobby, spontana resor eller sena festkvällar. Även de som väljer att inte skaffa barn på grund av miljöpåverkan och för att inte bidra till överbefolkningen av jorden kan jag förstå, även om jag inte är så altruistisk själv.
Senaste kommentarer