Det finns något särskilt med allt det man får uppleva för första gången med ens barn. Varje gång vi gör något för första gången, smakar något nytt, leker en ny lek, förstår någonting så blir jag nästintill tårögd. Helt uppfylld av stundens magi kan jag ibland emotionellt lämna min kropp och se oss utifrån. Som när vi gungade för första gången. Låter så extremt blödigt och töntigt nu men kan inte beskriva det på ett bättre sätt än att det var som att jag lämnade kroppen och såg bilden av oss utifrån.
En mamma och en son.
Gungandes. Busandes. Skrattandes.
En syn man sett ofantliga gånger och inte noterat nämnvärt, men när det är man själv som är mamman, och ens egen son som är barnet är det en obeskrivlig känsla som uppfyller en och jag känner mig… Komplett!
Jag förstår att allt fler och fler saker kommer bli till vardag. Förgyllda stunder som med tiden förlorar sin glans och ökar i mättnad. För inte kan väl föräldraskapet vara kantat av den här känslan för alltid? Eller kanske är det precis det, men sakerna man upplever för första gången blir färre. Men när de väl visar sig, första gången han går till skolan, tar studenten, gifter sig, så fortsätter de kanske vara såhär underbara.
Senaste kommentarer