Det känns som att det finns två läger i mamma-communityn; de som ÄLSKAR samsovning och förespråkar det med passion som det enda sättet att få sömn själv och de som sover sämst med barnet bredvid och inte klarar av det. Jag känner inte att jag tillhör någon av dessa läger utan är lite velig. Skulle helst ha Viggo i egen säng för att kunna bre ut mig mer och inte vakna av varje rörelse han gör, men samtidigt är att sova tillsammans det enda som gör att jag får någon som helst sömn.
Just nu nattar vi honom i hans spjälsäng som står i vårt rum runt 19, sen vaknar han första gånge vid typ 00-01 och vill amma. Då bär jag över honom bredvid mig och så somnar vi båda tillsammans. Han vaknar för dagen vid 06-07 och tiden där emellan är alltid ett enda stor dimma. Jag vet att jag ammar minst en gång till men kanske är det fler? Jag har ingen aning om hur mycket han vaknar den perioden heller, har bara minnesbilder på morgonen av att han vaknat och känner mig sjuuuuuuukt trött även fast jag somnar typ 22 och borde fått 8 timmars sömn förutom amningarna.
Jag tror jag skulle sova bättre om jag la tillbaka honom i spjälsängen efter första amningen, men då måste jag hålla mig vaken under amningen och gör jag det blir jag helvaken och kan inte somna om på flera timmar. Det bästa vore ju om han slutade att amma på natten men det känns väldigt avlägset just nu…
Senaste kommentarer