Jag kan inte förstå att det gått sex månader sen vi var på BB och jag tryckte ur mig min fantastiska son. Den bästa dagen i mitt liv. Är fortfarande lika förälskad i honom. Min syster sa till mig senast ”men alltså han är snart 6 månader, det där borde gått över” när jag gosade med honom och fick lite panik för jag älskar honom så mycket. Men jag tycker typ bara min besatthet av honom blir värre och kärleken, om möjligt, starkare. Så extremt tacksam över att just Viggo blev min son. Bästa bebisen.
Ska inte tråka ut er med min mammakärlek. Hade kunnat skriva så mycket om hur perfekt mitt barn är, men här kommer istället en liten bebisuppdatering.
Motorik: Han kan inte sitta utan stöd än, men det är inte långt ifrån. Han klarar några sekunder och håller man en hand löst mot hans sida så kan han sitta hur länge som helst. Han kryper inte och är inte nära att göra det heller haha. Ålar gör han inte heller, han får inte riktigt till det med kroppen och benen. Han har dock precis börjat kunna förflytta sig mot någonting han vill åt genom att snurra runt. Han kan också vända sig med lätthet från rygg till mage.
Humör: Han är fortsatt fantastiskt glad och härlig. Ler nästan hela tiden. SÅLÄNGE han är ensam hemma med mamma eller pappa. Han är extremt skeptisk mot alla andra, gråter nästan varje gång någon kollar på honom. Det är såklart jobbigt för jag tycker typ synd om alla när man ser att de blir lite ledsna, även fast jag förklarar att han gör så mot alla. Det är också jobbigt för att det påverkar hur taggad jag är på att vara social och träffa andra, eftersom jag vet att han kommer gallskrika när de vill hälsa på honom. Det här beteendet går dock lite i vågor och är värre när han är i en fas, ibland kan såklart vissa människor funka ett tag. Han gillar att vara iväg och göra saker, handla eller så, där det finns mycket att titta på. Gå promenader i vagnen är också en favorit just nu. När han är i en fas ogillar han att ligga själv och leka med någonting och kan bli gnällig, men så fort jag tar upp honom och kollar på honom ler han så stort han kan. Underbara barn.
Mat: Vi har helammat fram tills nu. Det har fungerat väldigt bra (förutom i början, läs mitt inlägg om det HÄR). Smidigt, ekonomiskt och skönt att veta att han får i sig alla näringsämnen han behöver. Nu har vi dock börjat ge gröt på kvällen för vi hoppades att han skulle sova bättre. Det har inte fungerat och han ska prompt vakna och amma samma tider oavsett han är hungrig eller inte. Från och med nu ska vi börja erbjuda mer mat i takt med att han börjar intressera sig för det. Ingen stress, han får ta det i sitt tempo.
Sömn: Alltså… Vart ska jag börja? Vi har sannerligen inte fått någon sovbebis. Att somna är det värsta som finns och han ger sig inte utan en kamp. Jag har siktat på att ha 4 sovstunder om dagen enligt Rullavagns sovschema (se det HÄR) och när jag lyckats med det är han på bäst humör. Ofta har någon av de sovstunderna dock försvunnit och då blir han så gnällig och övertrött och OMÖJLIG att söva. Ofta blir det alltså tre sovstunder om dagen, vilket är för lite för honom eftersom han sover rätt lite på natten. På kvällen försöker vi natta honom 19.30 men det går i princip aldrig. Ofta somnar han kanske 20.30 och vaknar för amning vid 01 och typ 04. Sen vaknar han och vill gå upp mellan 06-07… SNARK på mitt liv alltså. Jag kan typ aldrig somna om efter amningarna så är lagom trött sen när han ska gå upp. Dagsömnen är ändå ok, han får ju ihop 3-4 timmar där, men MÅTTE nattsömnen bli bättre snart i och med att vi börjar med mat! Har inte sovit mer än 3-4 timmar i streck på ett HALVÅR.
Övrigt: Annars så känns det faktiskt fantastiskt att vara föräldraledig. Planerar varje dag som den kommer efter Viggos dagsform. Ingen stress eller press överhuvudtaget, fokuserar bara på att umgås med honom och göra hans första tid så trygg och kärleksfull som möjligt. Vet att många blir uttråkade och inte kan låta bli att jobba. Alltså each to their own men personligen känner jag att allt sånt kan vänta, de är bara bebisar en enda gång och jag har heeeela livet på mig att jobba. Har varit ifrån honom en kväll sen han föddes. Sen har jag varit borta kortare stunder nu när jag övningskört. Känner absolut inget mer behov av egentid än så,
Har nog aldrig känt mig så lugn och tillfreds mentalt som nu. Alltid varit stressad och lidit av en lätt ångest. Den mentala ohälsan är i princip bortblåst nu. Vet inte om det har med att jag känner mig lycklig över Viggo att göra eller det faktum att våra dagar är så lugna som de är. Det kanske är en blandning av båda?
Senaste kommentarer