Blir lite nostalgisk när jag ser mitt 16 åriga lilla babyface med alldeles för mycket snedbena! Det ligger något typ av melankoliskt filter över mina tonår, jag minns så väl att jag ofta var nedstämd och väldigt orolig över allting. Orolig över att inte göra bra ifrån mig i skolan, att missa någonting och hamna utanför bland mina vänner, att aldrig få killen jag var kär i osv. Ganska standard tonårsbekymmer egentligen men där och då kändes det som att hela världens tyngd bars upp av mina späda axlar. Samtidigt kan jag sakna känslan av att ha oceaner av tid på sig, känslan av odödlighet och att hela världen ligger framför ens fötter till ens förfogande. Allt var fortfarande möjligt då, och nu är så många dörrar stängda. Där tänkte jag liksom fortfarande att jag kanske ville bli astronaut haha.
Om jag kunde hälsa någonting till mig själv för tio år sedan så skulle det vara att allt löser sig, allt kommer bli bättre och det som är din största skräck kommer inte spela någon roll över huvud taget om bara några år. Och att du är helt fantastisk precis som du är. All tid du lägger ned på att försöka vara någon annan är så onödig.
Jag mår så himla mycket bättre som vuxen, och jag känner fortfarande att mitt mående förbättras för varje år som går. Jag älskar mig själv mer ju äldre jag blir och uppskattar allt jag har mycket mer, Typ ens hälsa och ens familj, när man var 16 var det sådant som man verkligen tog för givet.
Senaste kommentarer