Jag pratade lite med en bekant till mig som nyligen fått barn. Hon kämpar på för att komma in i amningen de där första, sköra veckorna. Helt plötsligt slungades jag tillbaka och fick flashbacks som någon krigsveteran med PTSD; nätterna, tårarna, frustrationen, ilskan, uppgivenheten och smärtan – HERREGUD – smärtan!!!!
Kaxig som man är sa jag till min sambo efter förlossningen ”ja det sköna är ju att ingenting kommer göra ont igen för man har en ny referenspunkt”. Har haft fel om mycket gällande graviditet och barn men det här är ju så att man vill dra en face-palm. För lite visste jag att amningen skulle bli ett nytt smärtkapitel i sig.
Till att börja med; Viggo är snart 6 mån och helammas fortfarande, vi har aldrig gett honom ersättning och han har växt på väldigt bra. För två veckor sedan började vi ge gröt på kvällen i hopp om att han skulle sova bättre men det har inte gått så bra. Så här långt får man väl säga att vi lyckats med amningen, eftersom han fått i sig tillräckligt och utvecklats bra, men vägen hit har varit lång och krokig.
Det är svårt såhär i efterhand att sätta fingret på exakt vad det var som var så hemskt med amningen där i början, det är lätt att dra till minnes smärtan, men i ärlighetens namn var det nog mer än så. Det var också hur den totalt lamslog mig och tvingade mig till sängliggande utan möjlighet till avlastning. Den biten var jag inte riktigt beredd på. Jag tänkte innan ”jag är ju rätt introvert och älskar att ligga i sängen och kolla på serier, så kan lätt göra det med en bebis på tutten de första veckorna”. På ett sätt var det ju så, men det var extremt naivt att tro att jag kunde chilla på på samma sätt som innan fast med en bebis. Omställningen är ENORM och INGENTING blir sig likt igen. För mig var det nog mest det, att amningen tvingade mig att omprioritera allt och att inse att jag för första gången inte kan göra precis vad jag vill när jag vill. Jag kunde inte äta, dricka, sova, duscha, gå på toa osv. när jag kände för det för då skulle bebis amma i 2 timmar.
Jag skäms för att erkänna detta, och förstår att det är väldigt oempatiskt men innan jag själv fick barn dömde jag nog innerst inne de mammor som ville amma men gav upp för det var för jobbigt/gjorde för ont. Sen jag läste en Child growth and development-kurs på college i USA och vi fick lära oss om alla de medicinska fördelar amning har tänkte jag att det var egoistiskt att välja bort det för ens barn för att ha lite mer frihet själv. Rodnar nu för att jag skäms så mycket. Efter att ha gått igenom det själv har jag FULL förståelse för de som väljer att sluta för sitt eget välmåendes skull.
För övrigt känns det ju som att man skulle behöva 210 högskolepoäng i Amningskunskap innan man är redo att amma sitt barn. Det är verkligen en hel vetenskap med olika grepp, ställningar, sugtag, stimulans för att öka mjölkproduktion, osv. osv,, Detta har också bidragit till en del ångestfyllda nätter; min okunskap i ämnet. Många tårar har jag fällt i tron om att min mjölk tagit slut och barnet inte blivit mätt. Känt mig värdelös som inte kan ge honom det han behöver. Nu, när jag känner processen och min kropp bättre vet jag att bebis inte dricker en fixerad mjölkmängd i varje ålder. I vissa faser behöver han lite mer, och snuttar då på tills brösten är helt tomma. Detta signalerar till kroppen ”Öka produktionen!!” och snart där efter har man mer mjölk och sen stabiliseras den nya mängden.
Jag satte som mål att stå ut med smärta, isolering och ofrivilligt sängliggande i 1 månad innan vi skulle ge upp. När 1 månad gått hade såren på bröstvårtorna läkt och jag slutade med amningsnapp, och helt plötligt gjorde det inte ont längre. Uppfylld av detta satte vi ett nytt mål; 3 månader. Jag är verkligen envis som en åsna, bestämmer jag mig för något så GÖR jag det. Därför fortsatte jag och när 3 månader gått var det inte längre på kartan för mig att ge upp amningen. På denna relativt korta tid hade jag lärt mig att fullkomligt älska amningsstunderna med min son. Dels hade de blivit mindre intensiva än i början, nu åt han i kanske 10 minuter varannan timme vilket kändes fullt hanterbart. Men också så blev detta snabbt en stund där kärleken mellan oss sprudlade. Närheten och goset efter, känslan av intimitet och det särskilda bandet mellan mor och barn gjorde det till något nästan magiskt.
Jag vill inte skrämma någon med detta inlägg. Det här är bara mina upplevelser, som jag i viss mån även hört andra känna igen sig i, men som det ändå av någon anledning inte pratas särskilt mycket om. Vissa känner inte igen sig i detta alls, så det måste ju inte vara ångest för alla. Men det kan bli såhär. Och då kan det bli bra tillslut iallafall. Jag har iallafall lärt mig att vara ödmjukt inställd till andras val. Oavsett hur man väljer att mata sin bebis så gör alla de på grunderna av vad som är bäst för sig själva och således även ens barn. Det finns inget rätt eller fel, och det blir inte alltid som man tänkt sig.
KÄRLEK! <3
Senaste kommentarer