Jag är så ofattbart lycklig just nu. Vill bara skriva ned det så jag kan minnas denna känsla eftersom jag vet att det går upp och ner. Snart går det säkert ner men det är helt ok för det är så livet måste få vara.
Jag är så bubblig och känner mig nykär i min lille son. Han får mer och mer personlighet för varje dag som går och för varje dag älskar jag honom fan mer och mer, även om det inte borde gå. Det måste ju säga stopp snart? Just nu känner jag mig exakt noll begränsad av att ha barn, jag känner att jag kan göra allt jag vill och behöver och samtidigt får jag så extremt mycket tid med Viggo och min pappalediga kille. Jag tror det är just känslan av att vara begränsad som var så jobbig att hantera för mig i början av föräldraskapet, och det var nog en stor anledning till att jag tyckte livsstilsomvändningen var så tuff. Jag önskar att jag kunde ha fattat då att ingenting varar för evigt. Barn växer och deras behov förändras, Det kommer en tid när man hittar sin egna identitet igen (även om jag alltid kommer prioritera att vara en mamma först och främst). Och jag önskar verkligen att jag fattat att varje litet bakslag inte är permanent och allt går i perioder. ALLT går över förr eller senare och man går vidare så fort från det jobbiga.
Vi har ju jobbiga perioder fortfarande. Fram tills i förrgår var nattningarna och sömnen jobbig igen från ingenstans. För några månader sedan hade det knäckt mig (eller det gjorde ju det också) men nu tänkte jag bara ”det går över, han vill ha närhet just nu och uppfyll bara det behovet så blir han trygg igen och det går över snart”. Och som om det vore magi gjorde det också det och han har sovit som en liten kung de senaste två dagarna.
Förlåt för ett sånt rosa fluff-inlägg men vill minnas denna känsla i framtiden när det går nedåt igen. För det kommer det att göra, men vet ni vad? Det är precis så cheesy som det låter men det är okej. För om det inte gick upp och ned skulle man ju inte märka av precis hur underbart livet är emellanåt här uppe.
uppa!